Det är lördag eftermiddag. Neonskyltar blänker i asfalten. Journalister och fans har runnit med regnet ner längs avenyn. Bakom oss tronar Poseidon, naken och kall. En vit limousin försvinner runt hörnet och Hakon Hellstreams presskonferens på Old Park Lane är över. Den store sångaren har lämnat oss i vredesmod; hatten mot nästippen och kragen uppdragen till öronen. Det ryktas om en kraftig förkylning men sanningen är att ingen av oss riktigt vet vad som fick det att brista den här gången heller. Allt vi kan veta är att detta är ett återkommande scenario i de årliga tabloiderna; stadens son som stormar ut och bort från kamerornas silverblixtar. Bort från eviga frågor om urpojken med hjärtat i handen. Bort från det där berömda bländvita leendet och det lockiga håret som fortfarande lockar sig trots att Hellstream nu närmar sig etthundrafemtio. Han har ömsat skinn så många gånger att det inte borde finnas annat än ben kvar. Urväxta sjömanskostymer och hudlager finns nedsänkta i formalin i alla större städer runtom i norra EUU. Men den djupt kontroversiella dokumentärfilmen om 2030-talets alternativ-politiska period som genomsyrades av ett erotiskt samspel med revolutionären Subcomandante Greta lyser med sin frånvaro.
Och ingen nämner förstås någonsin hans hemliga neurologiska operationer (synapser av guld från Tezla), whiskymärkets skyltningar på Mars eller det stora Hollywoodprojektet. För att inte tala om alla dessa ofattbart exklusiva cigaretter med rullad tobak som en vanlig dödlig hade fått böta för. Ingen yppar ett knyst om finanserna i Stor-Angolas näst största stad: HaKoin City. Nej, och ingenstans står det att läsa eller erfara något om de tio sönernas gryende imperier. Inte ens det obestridliga faktum att han med åren blivit allt mer mörkhyad har kommit på tal. Allt det det där, det som ingen nämner, det är det som min arbetsgivare vill att jag frågar om. Och eftersom stadens son vägrar prata med mig letar jag ledtrådar i luften som bor i hans steg.
När jag äntligen får en skymt av honom går han mot Järntorget. Det är långt in på småtimmarna och jag följer hans smala fotspår genom radonslasket. Slipsen tvinnar sig i vinden och en cigarettstump glöder mellan hans knotiga spelemans-fingrar medan blicken irrar runt i tomma intet (som om den läser av information vi dödliga inte har råd att se). Han går fort, Hellstream. Trots sina hundrafyrtionio år pinnar han på som en 25-åring. Men jag hinner se honom bränna sig på den dyra fimpen, dra upp kragen och tippa hatten innan han vänder sig om med avsmak i blicken. Jag lutar mig mot fontänen på Järntorget och försöker smälta in i natten. Två steg bort från Black Jims Bar stramar han upp sig som på en given signal och försvinner. Jag vänjer mig aldrig vid detta onaturliga teleporterande. Någonstans i stratosfären högt ovanför oss måste det hänga små smakfulla satelliter med bokstaven H målad i Berlinerblått över lister och krom.